Hejdå rättsstat – Hej polisstat

Den 18:e mars, hölls ett seminarium i riksdagens andrakammarsal. Ämnet för seminariet var den nya huliganlagen, DS 2008:20, som träder i kraft den första april i år. AIK representerades bland annat av åtta medlemmar från Sol Invictus.

Vid det här laget bör alla fotbollssupportrar vara medvetna om vad den nya lagen innebär. För den som inte är det går den att läsa i sin helhet på regeringens hemsida. En kortare krönika med tankar om lagen finns här, skriven av en Göteborgssupporter. Det stora och riktigt farliga med lagen är att den avskaffar alla fotbollssupportrars eller personer som kan missväxlas med fotbollssupportrars rättssäkerhet. Detta sker genom att polisen från och med första april (vilket skämt!) i år själva kan utdela interimistiska beslut om tillträdesförbud. Ett interimistiskt beslut är ett beslut som gäller fram till ett slutligt avgörande skett. Det slutliga avgörande står du för, det är du själv som måste föra upp ditt fall till rättegång för att försöka bevisa din oskuld. Med andra ord är du dömd tills du bevisat dig skyldig, därmed försvinner vår rättssäkerhet i att vara oskyldiga tills vi bevisats skyldiga. Att bevisa sin oskuld kan bli mycket svårt för att inte säga omöjligt då polisen inte är skyldiga att ange skälen till sina beslut om tillträdesförbud. Att bryta mot ett tillträdesförbud är ett lagbrott i straffskalan böter till fängelse i sex månader.
Igår var det som bekant ett seminarium i riksdagen.

Talare vid seminariet, i kronologisk ordning, var Lars Ohly (V), Krister Hammarbergh (M), Ola Rydén (SEF), Hans Lövdahl (supporterpolisen), Agneta Lindblom Hultén (Journalistförbundets ordförande), Jimmy Wallingstam (AIK) och Patrik Gröndal (Hammarby). I listan över talare saknar vi representanter från aktiva supporterföreningar. Seminariet avslutades med en kort paneldiskussion där åhörarna också fick flika in ett fåtal frågor. I panelen för diskussionen satt Thomas Bodström (S), Hans Lövdahl, Bengt Kjellberg (SEF), Mats Jonsson (DIF) och Agneta Lindblom Hultén.
För en som följt debatten om lagen ett tag så framgick inte mycket nytt från andrakammarsalen. Som en åhörande fotbollssupporter kände man sig mest spyfärdig och häcklad av talarnas ogenomtänkta uttalanden, okunskap, hyckleri och ibland rena lögner.
Krister Hammarbergh berättade att en av anledningarna till att det krävs en hårdare speciallag var att huliganism leder till grövre brottslighet. Maxstraffet i den nya lagen är sex månaders fängelse. Att småbrottslingar som skickas till kåken träffar grövre brottslingar och väver kontaktnät är dokumenterat både en och hundra gånger – avd. kontraproduktion.

Att arrangören till seminariet över huvudtaget bjuder in representanter från SEF, som mycket väl kan vara Sveriges mest odemokratiska förening, kändes skrattretande. SEF redovisar inte riktiga protokoll från sina möten och inte heller utfallen i sina voteringar. I SEF har varje klubb lika stor rösträtt oavsett hur många medlemmar klubben har. Skulle Sveriges riksdag fungera likadant skulle varje parti ha lika många röster oavsett hur många väljare man har i ryggen. Att en förening med en organisationsuppbyggnad som SEF i dagsläget har får tala i riksdagen känns bara fel.
Ola Rydén talade mångt och vackert om hur SEF aktivt arbetar för att skapa publikintresse och om hur viktigt dialogen med publiken är för dem. Vid dessa uttalanden strömmade tankarna iväg till cupomgången i Gefle och alla positiva uttalanden om publikmatcher tidigt på helgdagar förra året. När det gäller dialogen med publiken så har SEF vägrat ta dialog med supporterföreningar för att de endast är delrepresentanter av den totala publiken. Eller som Bengt Kjellberg sade i paneldiskussionen i slutet av seminariet ”att tala med supporterföreningar skulle säkert innebära 80 möten varje år. Det är omöjligt!”. Att tyst och artigt sitta lyssna när SEF-pamparna malde på med sina anföranden var både svårt och plågsamt.

Patrik Gröndal visade upp lite siffror över den fotbollsrelaterade brottsstatistiken i Stockholm. Förra året gjordes 171 fotbollsrelaterade polisanmälningar i Stockholm, av dessa rörde sig 60 stycken om brott inuti arenorna. Om man delar antalet anmälningar med antalet fotbollsbesökare på de tre allsvenska lagens hemmamatcher förra året, ca 500 000, får vi siffran 0,000342 eller 0,035 procent. En på 2900 fotbollssupportrar utför ett brott, självklart måste vi ta hänsyn till ett okänt mörkertal här. Om vi gör samma ekvation med exempelvis Hultsfredsfestivalen 2007 (243/23000) får vi 1,06 % eller att en på 95 festivalbesökare utför ett brott, även här måste vi ta hänsyn till mörkertalet. Såvida mörkertalet inte är oändligt mycket större vid fotbollsmatcher än vid festivaler är det 31 gånger farligare att vara på en konsert än på en fotbollsmatch. Trots dessa fakta står vi i ett dagsläge där vi inte har en festivallag utan en huliganlag. Hultsfredsfestivalen 2007 är bara ett exempel, det finns flera till.

Varför närmar vi oss då dagen när DS 2008:20 ska träda i kraft trots att det inte finns någon konkret faktum som skapar belägg för den? Det troliga svaret är att den nya huliganlagen är ett PR-spel från riksdagspartierna. Lagen kommer som ett bevis från partierna att man tar krafttag mot huliganerna. Siffrorna och statistiken talar sitt tydliga språk. Det finns ingen sanning som ger mandat för DS 2008:20, problemet är inte så stort att det behövs en speciallag. Däremot finns det uppfattningar och inbillade upplevelser som skriker efter behovet av en ny lag. Varenda läskunnig person i vårt avlånga land vet ju att det är livsfarligt att gå på fotboll, särskilt i Stockholm. Det kan han eller hon läsa om i Aftonbladet och litar denne inte på Aftonbladet kan han läsa samma sak i Expressen, DN eller SvD. Sveriges befolkning är, tack vare media, övertygade om att det är livsfarligt att gå på fotboll. Det är en sanning och det är den sanningen som lämnar belägg för riksdagspartierna att införa den nya lagen.