Närvarande i frånvaro

 Dagdrömmande fördriver jag vardagen, frånvarande min fysiska existens. Ett till synes innehållslöst, kallt skal vars innehåll befinner sig i fantasin och teleporterar den längtande själen till det kalla Stockholm, till den svartgula värmen. Jag går runt och beskådar förhoppningar, brödraskap, aktivitet, förberedelser och sammansvetsande. Det ger mig styrka och glädje, men det ger mig inte delaktighet. Jag vaknar upp och slås av min frånvaro. Distanserad och maktlös kan jag inte vara där jag brukar. Jag kan inte ta på atmosfären och andas in den feber som sprids från Solnas inre för var dag som går.

Min käresta klarar sig inte utan mig tänker jag. Fast det gör hon visst. Hon är redan störst, bäst och vackrast. Men jag vill göra henne överlägset framgångsrik, se de andra fula kvinnorna sakta försvinna i horisonten under hennes aldrig slocknande solsken. Jag vill ge henne allt jag kan, även om det så är den minst betydelsefulla gåvan. Fast egentligen vill jag bara ge tillbaka för alla år hon gett mig det enda som egentligen har betydelse i vår relation; vänskap, hopp, glädje och en för alltid besvarad kärlek.

Sömnlös ligger jag i min säng långt hemifrån. Tankarna svävar tillbaka till kylan vilken jag lämnade efter årsskiftet, till värmen jag aldrig kommer lämna för gott. Mina tankar befinner sig i den verklighet jag alltid befunnit mig såhär års. Likt ett djur som instinktivt försöker orienterar sig i en sedan länge urbaniserad miljö känner jag mig vilsen. Trots en uppfylld önskan om en vinter långt ifrån den stockholmska vintertristessen, det knastrande gruset under skosulorna, den bitande kylan i kinderna och det eviga mörkret. Trots avsaknaden av dessa livsförbittrande förhållanden ligger jag ändå sömnlös och önskar befinna mig i min huvudstad. Jag längtar tillbaka till AIK.

Med begränsade medel följer jag min käresta där hemma. Jag vill ha henne. Jag försöker få henne. Under ett par timmar om dagen får jag veta hur hon mår. Hon tycks må bra, väldigt bra. Längtan efter att få träffa henne har vuxit för var dag. Jag kan inte bärga mig. Snart ska jag stå där i dörren till hennes hem; se hennes skönhet, höra pulsen från hennes hjärta slå, se henne blomstra likt en blomma i vårsolen.

Till slut orkar jag inte hålla ögonen öppna och tankarna förbyts till drömmande. Äntligen har jag somnat. Återigen får jag drömma i hopp om att dagarna ska passera snabbare. Jag drömmer mig tillbaka till synen av ett förväntansfullt svartgult myller under en alltid skinande sol. En sol som ger liv åt en plats som legat i dvala under ett halvår, en sol som med sin oövervinnerliga styrka, likt på en given signal, förändrar platsens skepnad från smutsigt, ärrat och ensamt till vackert, ompysslat och själfyllt. Jag drömmer om den distinkt doftande disen och det skära sken som klär in silhuetten av fanor och själakroppar i en mystisk dress varifrån ett högt ljudande muller kraftfullt slår mot den kalla betong som hela vintern längtat efter dessa själakroppars värme.

Jag försökte att kyssa en annan kvinna här, en nära vän sedan flera år. Hon är vacker, passionerad och svår att motstå. Jag såg de vackra, putande läpparna framför mig i hennes sovrum, men likt magnetism hölls jag tillbaka. Flertalet frestande besök senare hos denna kvinna var jag övertygad; hon är inget annat än min vän. Som en motsatt effekt steg längtans termometer mer än någonsin efter min käresta där hemma. Ett par veckor som mest, ytterst sällan, inte mer än så har jag varit ifrån henne sedan jag blev förälskad. Och nu förstår jag än mer varför jag svurit mig trogen för evigt.

Jag vägrar vakna ur min dröm, det är alldeles för många dagar kvar att drömma bort, så utan att egentligen vakna somnar jag om. Plötsligt står jag under taket till Norra fond och blickar ut över en vackert grön gräsmatta. Dofterna och ljuden är tillbaka. Jag hör trummans taktfasta dån från Norra ackompanjerad av en försiktigt sjungande klack, som likt en nyvaken björn precis klivit ur sitt ide för att dominera skogen. Från den södra läktaren ljuder ljusa, förväntansfulla röster som inger hopp om framtiden. Jag ser fotbollstemplets sista bänkrader fyllas av troende inför denna högtidsstund. Jag ser svartgula halsdukar som sedvanligt riktas mot solen i himlen – det slutgiltiga tecknet på att det nu är dags. Ett sjungande Råsunda bär in våra svartklädda soldater på planen för att än en gång erövra det gröna fältet.

Men jag vaknar lagom till avspark. Jag kan inte drömma om matchen. Jag vill inte drömma om matchen. Det enda jag drömmer om är att åter stå där med familjen, sjungandes att vi är AIK!

Patrik Samuelsson