SFSU:s kommentar till utvärderingen av den så kallade Huliganlagen

2010-04-30

Den 1 april 2009 infördes en skärpning av tillträdesförbudslagen från 2005 (2005:321). Ändringen i lagtexten fick tidigt namnet huliganlagen i svensk media. Debatten som föranledde riksdagens godkännande av huliganlagen handlade i stora delar om att få stop på de så kallade firmornas framfart. Ett par uppmärksammade incidenter hade fått mediedrevet att gå igång och mantrat ”hårdare tag mot buset som förstör fotbollen” återkom i olika former i olika sammanhang, från tidningarnas sportsidor till riksdagens talarstol. Debatten handlade inte om huruvida en hårdare lagstiftning var nödvändig utan frågan var hur mycket hårdare lagstiftning som var önskvärd.

I kontrast till mediebilden visar brottstatistiken från tiden strax före huliganlagens införande att få brott anmäldes och likaledes få brottslingar lagfördes som ett resultat av kriminell aktivitet inne på våra svenska fotbollsarenor. Ändå valde riksdagen att fokusera på just arrangemanget av fotbollsmatchen på arenan som det lämpligaste sättet att få bukt med fotbollsvåldet. Nyligen publicerades rapporten Utvärdering av tillämpningen av tillträdesförbudslagen av Samverkansrådet mot idrottsrelaterad brottslighet. Syftet med rapporten är att utvärdera den första tidens tillämpning av huliganlagen och innehåller ömsom vin och ömsom vatten.

Vi börjar med vattnet. Samverkansrådet har beklagligtvis valt att endast publicera slutsatserna av utvärderingen. Det statistiska underlaget lyser i stort med sin avsaknad. Det gör att det är väldigt svårt för en utomstående att själv analysera situationen på ett tillfredställande sätt. SFSU uppmanar Samverkansrådet att även publicera det underlag som legat till grund för deras slutsatser så att möjligheten finns för allmänheten att kritiskt granska sambandet mellan resultatet och underlag. Som det är nu får vi helt enkelt lita på Samverkansrådets tolkning av verkligheten. Med det som utgångspunkt har vi ändå en del åsikter.

Huliganlagen blir på grund av fokus på arrangemanget inte en lag som främst når våldsutövarna, det konstaterar mycket riktigt Samverkansrådet. Därför är epitetet huliganlagen direkt missvisande. I och med den förmenta illegaliseringen av pyroteknik är det främst Ultras som påverkas. Samverkansrådet skriver;

Samhällsproblemet med supportervåld nås inte helt av syftet med lagstiftningen. Lagstiftningen verkar inte effektivt på alla typer av risksupportrar eftersom den är tillskapad för att skydda arrangemanget inne på arenan och inte för att komma åt samhällsproblemet med våld i samband med idrottsarrangemang. Ultras bidrar huvudsakligen till oreda inne på arenan men är ofta lugnare utanför arenan. De mer kriminella risksupportrarna, som oftast är involverade i bråk och misshandlar utanför arenan innan och efter matchen, håller sig ofta lugna inne på arenan. Tillträdesförbud för personer i den senare kategorin är i många fall verkningslöst eftersom de bidrar till ordningsstörningar innan och efter matchen och i direkt anslutning till arenan. (s. 16)

Som synes har fokus skiftat från tongångarna som föregick att lagen godkändes av riksdagen. Från att komma åt våldsverkarna till att säkra arrangemanget. SFSU invänder bestämt mot att Ultras indirekt utpekas som våldsverkare av Samverkansrådet! Ultras i hela Sverige bidrar med sin sång och passion till att stämningen på svenska läktare håller hög internationell klass, till skillnad från spelet på plan.

SFSU är också fundersamma över det faktum att brukarperspektivet helt lyser med sin frånvaro i Samverkansrådet. Varför har inga representanter för publiken fått säga sitt? Har de betalande kunderna som direkt påverkas av lagen, på gott och ont, inget att tillföra? SFSU anser givetvis att representanter för publiken har viktiga och initierade åsikter att bidra med.

En annan brist som Samverkansrådet pekar ut är avsaknaden av gemensamma rutiner för hela landet. Exempelvis används olika blanketter i olika polisdistrikt. Anmälningar är olika utförligt beskrivna, ibland verkar till och med en beskrivning av brottet saknas helt och åklagaren har tvingats fatta beslut med endast en brottsrubricering att gå på. Det här skapar givetvis problem för alla inblandade. Rikspolisstyrelsen får problem att skapa en översiktlig bild av lagens konsekvenser, statistiska underlag är hart när omöjliga att ta fram och så vidare. Men framför allt är det ett rättssäkerhetsproblem för medborgaren. Samma beteende kan i Göteborg resultera i en anmälan och i förlängningen en dom medan det i Malmö inte får någon konsekvens alls. Osäkerheten över vad som gäller skapar onödiga konflikter och missförstånd som i sig kan leda till olämpligt uppträdande. En av Polisens främsta uppgifter måste vara att försöka i möjligaste mån undvika våldsamheter. Bristen i tillämpningen av lagen kan istället få motsatt effekt, vilket naturligtvis är högst beklagligt.

Som sagt finns det även positiva saker i Samverkansrådets utvärdering. Samverkansrådets föreslår en rad åtgärder.

Utvärderingsgruppen föreslår att Samverkansrådet mot Idrottsrelaterad brottslighet fortsätter att bevaka olika våldstrender och annan utveckling av ordningsstörningar vid idrottsarrangemang och samtidigt påbörjar ett arbete med en gemensam strategi mot idrottsrelaterat våld. Den nationella strategin bör beskriva en positiv målbild och ett förhållningssätt mot ordningsstörningar och den bör användas av alla aktörer i rådet. Den bör också tydliggöra vem som ska göra vad och den bör bl.a. innehålla följande.

– En samsyn kring frågor som har betydelse för ordning och säkerhet vid idrottsarrangemang.
– En gemensam syn på hur säkerheten på arenorna bör utvecklas.
– Åtgärder för en ökad positiv stämning vid idrottsarrangemang.
– Kompetenshöjande åtgärder för alla aktörer.
– Polisiära åtgärder för ökad trygghet, ordning och säkerhet vid idrottsarrangemang.
– Gemensamma åtgärder för kunskapsinhämtning i form av tillämpad forskning och grundforskning om det svenska supportervåldets omfattning och struktur. (s. 19)

De allra flesta av de föreslagna åtgärderna kan tyckas självklara. Att det finns en samsyn när det gäller hur regler och lagar skall tolkas på nationell nivå välkomnar SFSU av skäl som redovisats ovan. Det som glädjer oss mest är att Samverkansrådet vill fokusera på en positiv målbild och vill verka för en positiv stämning vid idrottsevenemang. Till stor del vill vi dock påpeka att de allra flesta matcher och arrangemang har just en positiv stämning redan idag. Menar man från polisiärt håll allvar med den ambitionen ser vi i SFSU det som ett måste att aktivt involvera supporterorganisationer, både på nationell och lokal nivå. Annars riskerar åtgärderna att skjuta över målet vilket ingen part har intresse av.

SFSU välkomnar också ambitionen att i högre utsträckning ta till sig de kunskaper som finns tillgängliga i den akademiska världen. Vad gäller polisiär taktik finns det redan idag tillräckligt mycket empiriskt material för att kunna konstatera att kravallpolis rustad till tänderna ofta bidrar till ordningsstörningar genom sin närvaro. Den taktik som framgångsrikt använts i samband med de senaste Europamästerskapen, Friendly but firm, är att föredra. Friendly but firm går i korthet ut på att en hög polisiär närvaro men med en medvetet låg profil och som söker icke konfrontativa metoder för att snabbt desarmera explosiva situationer innan de hinner eskalera. Utöver det finns det ett stort behov av att vetenskapligt undersöka de olika subkulturer som finns på och runt svenska fotbollsarenor. Då menar vi inte bara de så kallade risksupportrarna. För att på allvar få bukt med fotbollsvåldet behöver den positiva supporterkulturen ges utrymme och uppmuntran så att den kan växa och frodas. Vi vill vara noga med att påpeka att SFSU tar avstånd från våld, diskriminering och rasism. Vi tar avstånd från handlingen, inte från individen. Våld är alltid ett misslyckande och vi i SFSU är också trötta på att svensk fotboll misslyckas.
Victor Capel, ordförande SFSU

Länk till utvärderingen

SFSU