Supporteransvar, ordningsmakt och proffstyckare

DSC_6948

Du får gå ett varv runt arenan, sen får vi se.

Vi har precis anlänt till Valhalla IP för att bli visiterade, betala inträde och för första gången i år se AIK spela tävlingsmatch på bortaplan. En av AIK:arna anses vara alldeles för berusad och vägras släppas in. Den anklagade står tyst och håller låg profil, medan 20-tal av hans medresenärer argumenterar för hans sak mot ordningsvakt och polis. Någon av grabbarna ropar: ”Hur tänker ni ur säkerhetsaspekt när ni skickar en ensam berusad AIK:are i denna kyla runt en fotbollsarena i Göteborg?

Inget svar.

Kom igen, vi garanterar att vi tar hand om honom där inne.

Ingen reaktion.

Den anklagade står fortsatt tyst på sin plats. Framför ingången har det bildats en lång kö av irriterade supportrar som alla redan i kön nästan ångrat den flera mil långa resan när de insett att det kommer bli kallare än trott.

Vi har förstått er poäng nu, att han ska sköta sig där inne. Låt oss göra det vi kom hit för, att se fotboll. Släpp in honom! Släpp prestigen!

Just det där, ”släpp prestigen”, fick både ordningsvakten och supporterpolisen att fnissa. Det blev lite för avslöjande. Lite för naket. Fem minuter efter var alla i kön inne på arenan där varken spel eller väder värmde. Men utöver det inga konstigheter. Vi glömde bort rabaldret…

Tills den dag Kulturdepartmentet hade bjudit in till pressträff med anledning av Björn Erikssons slutrapport i utredningen Nationell samordning mot brottslighet i samband med idrottsarrangemang.

Här hörs proffstyckare i form av journalister ifrågasätta föreningsdemokrati och lika rösträtt. Här hörs också Björn Eriksson ställa sig tveksam till hur AIK:s supportrar själva löst pyroteknikfrågan. Björn har gjort en annars välarbetad och viktig utredning men tycka vad man vill om AIK-supportrarnas lösning, diskussionen om supportrarnas ansvar är inte ny.

När AIK för några år sen hade problem med böter och avbrutna matcher på grund av pyroteknik och inkastade föremål, var det många proffstyckare som tyckte att supportarna själva borde ta ansvar, till den grad att supporterklubbarna först fick backa och avsäga sig ett ansvar som en rättsinstans. När supportrarna nu har tagit ansvar över sin läktare och reducerat, speciellt den icke-organiserade, pyrotekniken samt antal inkastade föremål, blir de återigen anklagade. Denna gång för att skapa ett alternativt juridiskt system.

Det finns en oförklarlig oro bland proffstyckare när supportrar får självbestämmanderätt, även om utfallet är positivt.

Ordningsmaktens oro för supportrarnas självbestämmanderätt kan dock lätt förklaras. Ifjol spelades ett hockeyderby i Globen mellan AIK och Djurgården. AIK:s engagerade supportrar gick ut dagen innan hockeyderbyt med ett meddelande där man uppmärksammade de polisinsatser som pågått i samband med tidigare hockeyderbyn där polisen genomfört trakasserier förklädda till såkallade ”narkotikasatsningar”. Man hade fått nog med att bli behandlade som boskap i situationer som inte ens var riskfyllda. Som en reaktion på detta uppmanade man att försvåra polisens arbete genom att tömma hela läktare i periodpauserna för att inte polisen inte ska kunna plocka ensamma supportrar samt kräva att bli körd till polisstation för att lämna blodprov till legitimerad läkare. Man poängterade också att ”tillsammans ska vi se till att hålla ordning på vår sektion”.

Hockeyderbyt slutade med en polisskandal där 300 poliser attackerade och misshandlade hundratals supportrar, oberoende av ”kategori”. Polisens strategi gick ut på att tidigt sätta ner foten med argumentet om att hålla trapporna fria och var medvetna om att det kommer ske ordningsstörningar.

Christian Agdur, chef för den operativa avdelningen vid Polismyndigheten i Stockholms län, inledde sitt försvar i AIK Hockeys webb-tv någon vecka efter polisskandalen med att referera till supporterorganisationernas manifest. Han fortsätter med att “det här skulle man kunna ta som en provokation om man företräder polismyndigheten. Nu får vi naturligtvis ta det med is i magen, men det ÄR INTE supportrarnas läktare.” På frågan om polisen, utöver enskilda polismäns agerande, inte tog något generellt felbeslut svarar Agdur hastigt om det viktiga med att hålla gångarna fria, men tar återigen upp manifestet som han menar var en fastlagd taktik från supporterhåll som han tyvärr inte kunde acceptera. Det är alltså ingen tvekan om att polisen såg en prestigeförlust i att låta supportrarnas uppmaning förverkligas. Polisens hämnd, med is i magen, resulterade i närmare 1000 JO-anmälningar.

I JO-beslutet som kom i februari ca ett år efter händelserna kan man läsa följande från polismyndighetens yttrande:
“Kommenderingschefen upprättade en kommenderingsorder med ett så kallat beslut i stort som angav inriktningen för polisinsatsen. Av ordern framgick att polismyndighetens avsikt var att bryta en utveckling där risksupportrar över tid hade skaffat sig en särställning och i viss mån blivit normgivande, samtidigt som polisen förhållit sig defensiv och avvaktande. Vidare angavs att denna framflyttning av positionerna i förhållande till risksupportrar på kort sikt kunde innebära ordningsstörningar och friktioner”.

Återigen bekräftades det att polisövergreppen som skedde på bekostnad av den oskyldiga allmänhetens trygghet snarare handlade om kampen om makten över läktaren mot de supportrar de anser vara en risk för allmänheten. Vår justitieombudsman kommer aldrig fråga sig varför polismyndigheten prioriterar upprätthållning av sin maktposition på en offentlig tillställning före säkerheten hos tillställningens besökare. Men vi som är på plats, vi som nyttjar och bidrar till tillställningen, vi ser, hör och känner att ordningsmaktens närvaro endast orsakar fler problem än den löser. För även när vi lämnat platsen, när barnens gråt tystat, blåmärken försvunnit och minnen förträngts, så berättar fortfarande våra 1000 JO-anmälningar.

Proffstyckarna kanske ser det som ett hot mot ordningsmaktens våldsmonopol. Det gnager i dem att det finns en välfungerande plats där ordningsmaktens tillsyn och våld inte behövs.

Men vi klarar oss. Bara att vända. Inget att se här.

Och förresten, släpp prestigen.